AGENT ORANGE: Stephen Trask på HEDWIG & THE ANGRY INCH!

...MER oralt samlag med B. Alan Orange

Hedwig and the Angry Inch: Jag hann knappt till Long Beach Blvd förrän den där lilla lilla reservdelen delade i strimlor och skickade mitt nav in på trottoaren. Vid 105 miles i timmen såg jag ut som ett grepp av romerska ljus som hade slocknat i någons kappsäck. 76 Station satte upp ett nytt däck för mig och jag var på väg till Seans hus i Irvine, Kalifornien. Allt var jättebra.

Vi slösade bort på Hebrew National Hotdogs och Italian Moonshine, sedan klädde vi ut oss som Eminem & Ray Charles och gick till Irvine Court Plaza för några meter med Whore's Bath-öl och en film eller två. Eminem & Ray Charles ger FINAL FANTASY, 'Två tummar upp. $*!# hände, sedan hände några andra $*!#. Ming-Na drog upp en växt ur en sten; Steve Buscemis röst kom ur den här konstiga snubben, sedan började det komma saker ur några andra saker. Jag vet inte vad @*#^ pågick, men det var verkligen coolt att titta på efter fyra yards av Bostons finaste.'

Efteråt såg jag Sean in i Great Northwest. Sedan kom jag ihåg att jag var tvungen att vara tillbaka i Los Angeles för min Stephen Trask-intervju. Jag flög som en fladdermus ut ur helvetet och kom fram till den vita gratistelefonen 15 minuter innan det stora samtalet.

Jag såg fram emot Stephen lite mer än John Mitchell, bara för att jag ännu inte hade läst en intervju med mannen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Han gick in i vårt privata rum med ett avslappnat leende. Jag tror inte att jag har sett någon så uppriktigt glad sedan jag har varit i LA. Hans fötter sparkades bakåt, avslappnade.

Trask: Var du här för ett ögonblick sedan?

O: Nej, jag satt där borta. (Jag pekade på en plyschsoffa som den här tjejen fick mig att sitta på. Hon var superhet och hon kom med vatten till mig i någons gamla kaffekopp för engångsbruk. Den hade fortfarande små svarta korn som flöt i den, men jag brydde mig inte. Jag gillade henne. Jag log och smuttade.)

Trask: Jag tänkte 'Wow, jag känner igen den här killen.'

O: Du verkar väldigt bekant för mig. Har jag sett dig i något annat än Hedwig?

Trask: Nej. Men du kanske har sett mig runt omkring.

O: Kanske? Du har gjort många av dessa intervjuer, så jag är säker på att du har fått många av samma frågor?

Trask: Ja?

O: Vilken fråga är du bara trött på?

Trask: Träffades John och jag verkligen på ett flygplan.

O: Jag har en fråga som hänger ihop med det. Berättelsen om hur du och John träffades på ett flygplan, eftersom ingen av er ville se filmen ombord, finns i varenda press för Hedwig som jag har läst. Vad var filmen ombord?

Trask: När Harry träffade Sally. (han säger detta som om det är på plats nummer 2 på listan över hatade frågor)

O: Du gillar inte när Harry träffade Sally? Inte din typ av film?

Trask: Jag skulle inte säga att det hade något med det att göra. Jag hade redan sett den, typ 6 gånger. Jag älskar alla Rob Reiner-filmer.

O: Även norr? (Denna fråga möts av tystnad och blickar upp) Ingen kommentar, Okej... Tycker du att folk borde sätta på When Harry Met Sally och inte titta på den, bara för inspiration. Kanske för att få safterna att flöda?

Trask: Ja. Inte dåligt.

O: Hoppas du en dag att någons vägran att se Hedwig på ett plan kommer att resultera i något så meningsfullt och väl mottagen som Hedwig?

Trask: (Skrattar) Hatten av, men vanligtvis, när folk vägrar att titta på Hedwig, är det för att de blir kränkta av det.

Verkligen? Det verkar inte särskilt stötande för mig.

Trask: Jag vet, det är roligt. Vissa människor kan bara säga 'Åh! Vad är denna Drag Queen? Denna transsexuella?' Men ja, det skulle vara riktigt coolt. Jag skulle älska tanken på det.

O: Tror du att en persons 'andra halva', som den som ses i filmen, kan hittas hos absolut vem som helst? Att ingen person, oavsett kön, färg eller sexuell preferens, ska förbises?

Trask: Ja och nej. Men jag tror inte riktigt på 'den andra hälften'. Så, om du kommer till Tommy Gnosis-versionen av WICKED LITTLE TOWN, där han liksom motsäger föreställningen om 'den andra halvan' för Hedwig, när han sjunger tillbaka till henne? När jag skrev det var det verkligen jag som sjöng för Hedwig. Det är faktiskt min röst i filmen. Jag sa om 'den andra hälften', jag är inte riktigt säker. Det är en trevlig idé. Ja, i betydelsen att leta efter en älskare? Jag älskar det. Jag tror att många känner igen sig i den idén. Jag tror att varför homosexuella kan identifiera sig med det är föreställningen att för fyra tusen år sedan fanns det homosexuella. Jag tror att det verkligen hänför folk. Sättet det beskriver hur kärlek känns. Det är fyra tusen år gammalt, och det känns fortfarande så här? Folk är som, 'Ja, det är så det känns när du är kär eller är kär. Eller när du letar efter någon.' Det är en så bra beskrivning. Att du har blivit sliten från någon. Att veta att människor har känt så här länge. De är som 'Wow.' Det är inte bara att läsa om någon som kände något igår och säga 'Hmm, ja, jag identifierar mig med den personen.' Här tänker du, 'Åh, wow! Det här är som miljarder människor i tusentals år som har känt så här.'

O: Var animation det enda sättet du kunde visa den här idén om 'den andra hälften?'

Trask: Ja. Faktum är att när jag började skriva den låten var det enda sättet jag kunde tänka mig att skriva den som en bilderbok. Så jag skrev den, alla bilder i den, och hur historien berättas, som språket i, typ, en Dr. Suess bilderbok. Om du läser texterna högt så läses de som en bilderbok. Som Dr Suess. Om du läser, typ (Stephen börjar framföra lite av pjäsen för mig) 'När jorden fortfarande var platt och molnen gjorda av eld. Och armarna sträckte upp mot himlen, och ibland högre. Folk från jorden? De hade två uppsättningar armar, de hade två uppsättningar ben.' Låten gjordes som en barnsaga.

O: Det var en av mina favoritdelar i filmen.

Trask: Ja, animationen var jättebra. Det växte från att ha teckningar i pjäsen. Att få dem animerade, att hjälpa till att visa det, och att få dem att knyta an till bilderboksidén för låten, som liksom expanderade naturligt. Med våra bilder som den är det definitivt som en bilderbok eller en tecknad serie.

O: Ja, det är definitivt coolt. Jag tänkte fråga dig om din egen skivsamling. Består den av många ljudspår?

Trask: Låt bli.

O: Har du inga favoriter?

Trask: Jag är verkligen förtjust i det där O' Brother, Where Art Thou-soundtracket, och förra året hade jag Topsy-Turvy-soundtracket. Det är en lysande film. Jag menar, jag skulle inte ha känt till något av det där om jag inte hade sett filmen (den handlar om Gilbert & Sullivan). Men mestadels är det en ganska omfattande samling av rock och jazz.

O: Vilken typ av rock gillar du just nu?

Trask: Just nu? Vad har jag lyssnat på på sistone? Um?Jag försöker tänka? Som att de senaste sakerna är nya Stone Temple Pilots, nya Missy Elliot. Jag gillade Eminem förra året.

O: Har du hört det nya D-12-albumet?

Trask: Har inte hört D-12 än. Är de bra?

O: Jag gillar det. Det är stötande; ännu mer än Eminems förra album. Det finns en låt om Limp Biscuit som har fått mycket press.

Trask: Jag har inte hört det.

O: Har du någon åsikt om Limp Bizkit, eller liknande band?

Trask: Jag har ingen kommentar om Limp Bizkitt. Men Eminem gillar jag verkligen. Inte för att han är offensiv, utan för att han bara är så briljant. Han är bara så bra på det han gör.

O: Ja, jag tycker att han är en riktigt bra låtskrivare.

Trask: Han är. Han är lysande. Och han är en bra rappare också. Han är bara så skarp, och hans tajming är bara så lysande. Jag älskar i den där låten där han verkligen utförligt citerar Rappers Delight.

O: Vilken låt är det? Var det från Slim Shady LP?

Trask: Nej, det är av den här sista. Han säger 'Christopher Reeves, du måste gå upp och göra den där amerikanska osten.' Han gör den perfekta sortens referens till Rappers Delight.

O: Så, du gillar alla äldre rapgrejer också, va?

Trask: Ja, jag älskar mycket av det där. Och jag älskar Prince. Jag har lyssnat mycket på Clash på sistone. Jag har faktiskt gått tillbaka till min gamla London Calling-skiva och min gamla This Year's Model-skiva. Jag har lyssnat på det. Jag tillbringade en vecka med att lära mig alla låtar från årets modell.

O: Var kommer du ursprungligen ifrån?

Trask: Från östkusten. Connecticut.

O: Hela filmen utspelar sig på östkusten, eller hur?

Trask: Ganska mycket? Tja, nej, en del av det utspelar sig i Mellanvästern. Det finns allt det där Kansas-grejen, och då går det runt?

O: Genom alla Bilgewaters. Det är väl inte en riktig plats?

Trask: Nej, det är en påhittad restaurang? Så, ja? Jag lyssnar på alla möjliga saker.

O: Har du hört de nya Fantomas?

Trask: Vad är det?

O: Fantomas. Med Mike Patton och Buzz från Melvins?

Trask: Nej. Vem är Mike Patton?

O: Han brukade sjunga för Faith No More. Och han är med Mr. Bungle och ett gäng andra band just nu.

Trask: Vad är?

O: Det är riktigt bra. Det är bara lite annorlunda. Det är lite tungt. Han gör egentligen ingen sång; han bara typ skriker och gör konstiga ljud med halsen.

Trask: Häftigt. Vet du vad jag verkligen gillar? Vad är dem? Sum-50? 49?

O: Åh, Sum-41? Med låten?

Trask: Jag gillar den låten? Först hatade jag den, sedan växte den på mig. De är så charmiga, du vet?? Och jag älskar den där videon där de där riktigt hippa brudarna dansar?

O: Ute på parkeringen?

Trask: Ja, och de är ute på parkeringen. De har det så bra. Och scenen som de gör på parkeringen verkar bara så inkluderande. Du vet? Jag bara gräver verkligen det.

O: Jag frågade John Mitchell det här häromdagen? Har ni någonsin övervägt att visa Hedwigs entumsnubb?

Trask: Nej. För, du vet? Vill du det? Finns det?

O: I slutet trodde jag att du är? När han går naken nerför gränden?

Trask: Att han skulle vända sig om?

O: Ja, jag trodde att det skulle bli som slutet på Terror Firmer.

Trask: Nej. Jag tror att det hade varit intressant. Men du får en tillräckligt bra beskrivning av det i ANGRY INCH. Du får det, 'En-tums kulle av kött.'

Åh ja. Det är en väldigt beskrivande låt.

Trask: I grund och botten skulle det se ut som en? Jag antar att det skulle se ut som en Barbie Doll-gren. Det skulle se ut som en rakad slida tillsluten.

O: Det är så du föreställer dig att det skulle se ut? Jag har Will Keenans blodiga klump i huvudet.

Trask: Det är så jag inbillar mig att det skulle se ut. När de gör en könsbytesoperation skär de av din penis om du är kille. Inte du?

O: Nej, jag ska inte genomgå en könsbytesoperation.

Trask: Men sedan gör de det i slidan. De, liksom, syr den. De klipper upp den och syr fast den och skär sedan igenom den så att man har en utbuktning där. Den vaginala utbuktningen. Rätt? Det har du. Och de gör slidan av penis. Så tänk dig det, och det sluter eftersom de inte gjorde ett tillräckligt bra jobb. Du vet? Så du får en Barbie Doll-gren.

O: Jag trodde att de bara lämnade en liten bit av penis så att det fanns en nubb där?

Trask: Nej, det är bara en hög. Det är vad jag tror. Det är så det beskrivs i ANGRY INCH. Den enda beskrivningen av det är en en-tums hög av kött med ett ärr som rinner ner som en grimas i sidled på ett ärligt ansikte. Det är beskrivningen av en vagina stängd.

O: I filmen finns det ett skämt. Jag antar att det är ett skämt när Hedwig pratar i telefon och hon säger: 'Det är inte den arga klian, det är den arga tummen.'

Trask: Jaja?

O: Har det varit ett problem?

Trask: Ja, det har varit ett problem.

O: Jag har inte sett scenspelet. När jag gick för att se den här trodde jag att den hette Hedwig and the Angry Itch. Jag insåg inte förrän långt efter att filmen var över att den hette Inch. Jag kände mig så dum.

Trask: Skrattade du högt när du hörde den raden?

O: Ja, jag tyckte det var roligt, men jag trodde fortfarande att det hette Itch, även efter att jag hörde repliken. Jag vet att du tycker att jag är en idiot. Jag har den här pressboken, och jag tittar på den, och jag tänker: 'Det står Inch.' Gud, jag kände mig dum. Hur trött är du på det? Får ni så mycket?

Trask: Ja, det gör vi. Och den raden får alltid ett stort skratt eftersom folk går till det och tror att det är Itch. Och de kommer in och de säger 'Åh, det är tum.' Sedan, i princip efter att de inser att titeln är Inch, hör de det skämtet, och det får alltid ett bra svar.

O: Jag såg också filmen här i New Lines visningsrum (jag pekar tvärs över rummet. Stephen tror att jag pekar på 20-tums-TV:n i hörnet). Inte här inne, utan på nedervåningen.

Trask: Jag såg det inte.

O: Finns det delen i trailern där allsången kommer på?

Trask: Öh-va?

O: Rummet var helt tyst.

Trask: Verkligen? Jag har aldrig hört att alla inte sjunger. Vi har haft folk som sjunger under trailern.

O: Det var det jag undrade. Jag tyckte det var coolt, sedan insåg jag att människorna i rummet inte var inne på det.

Trask: Det är dock svårt med en kritikers visning. Människor är där som observatörer. Det är som att om du går till en antropologisk kultur så är det inte meningen att du ska delta i den. Du ska skriva objektivt om det. Om du deltar för mycket tappar du din objektivitet. Men jag har till och med hört folk som sjunger med i trailern.

Verkligen? John säger att han inte är nöjd med trailern. Vem satte ihop det?

Trask: Det gjorde folket på Fine Line.

O: Du hade inte något att göra med det?

Trask: De visade det för mig, och jag antar att om jag inte gillade det, skulle jag ha sagt, 'gör så här eller gör så'. Men de gjorde ett så bra jobb.

O: Ja, John Mitchell verkade verkligen besviken på det. Personligen tyckte jag att det var en riktigt bra trailer. Jag såg den före Moulin Rouge. Och jag såg den, och jag sa, 'Jag vill se den filmen.'

Trask: Det visades mycket före Moulin Rouge. Det är faktiskt där någon? Det var på Beverly Center, och de gick för att se Moulin Rouge, och under trailern sjöng folk med.

Verkligen? Wow, det är coolt.

Trask: På Beverly Center, som är stort.

O: Ja det var där jag såg det. Ingen sjöng med, men jag såg det på den sena föreställningen. Jag var inte bekant med Hedwig som scenshow, men jag gillade filmen mycket.

Trask: Häftigt. Väl?

O: Jag är glad att jag fick en chans att se den. Samarbetade John överhuvudtaget med musiken, eller var det allt du?

Trask: Jag skrev låtarna.

O: Allt? Det är det jag trodde.

Trask: Jag menar, vi är partners i att skapa det hela. Det finns uppenbara saker, som att karaktären i sig kommer från oss. Och berättelsen och idén om den är väldigt samarbetsvillig. När det kommer till att faktiskt sitta ner? Som en faktisk arbetsfördelning är det jag som är låtskrivaren och han är manusförfattaren, men du vet? Vi pratar mycket om det. Och vi har utvecklat det med varandra under lång tid.

O: Tittade du på några album eller artister för inspiration när du skrev musiken till Hedwig?

Trask: Jag lyssnar alltid på saker. Det beror på var jag var för olika låtar. När jag skrev TEAR ME DOWN, som är öppningslåten, började jag komma på lite musik. Det jag valde att skriva, jag sjöng det med Lou Reed-röst. Det var så jag skrev det. Jag visste att det inte skulle låta som en Lou Reed-låt, för Johns röst låter inte som Lou Reed. Men när jag skrev det skrev jag det som? Vet du det där albumet New York? Så, jag var som, (gör en helt perfekt Lou Reed) 'Jag föddes på andra sidan, av en begåvad tvåa. Jag gjorde det?' Du vet? Det är som; 'Jag reste mig från doktorns häll, som Lasarus från gropen. Blod, graffiti och spott.' Den var väldigt lik den där Romeo och Julia-låten. Då vet jag att jag kan ge den till John och få den att gå någon annanstans. Um? Det var coolt, för att veta att jag inte skulle sjunga den och veta att John inte skulle göra det, kunde jag göra det raka-grejen mycket. Som med ANGRY INCH? Jag gick inte tillbaka och lyssnade på den, för jag gillar inte att komma i närheten av den. Men jag tänkte på hur Fred Schneider berättar historier i sina sånger. Som i ROCK LOBSTER eller QUICHE LORRAINE när han börjar, 'Har någon sett en hund i en jordgubbsblond falla?' När jag skrev det talade ordet i ANGRY INCH: 'När jag vaknade från operationen blödde jag? Jag blödde där nere. Jag blödde från fläcken mellan mina ben. Jag föreställde mig en Fred Schneider-typ för det. Att veta att jag kunde göra lite Patty Smith och sedan ge det till John, och det skulle bli något annat när han sjunger det? Det var den jag kanaliserade för det. Sedan gillar olika människor Sleater-Kinney för en sak, och Burt Bacarach för en annan sak, och lite John Lennon här.

O: Hur mycket förändrades musiken från scenen till skärmen?

Trask: En del av känslan av saker förändrades från scenen till skärmen. Jag tror att när jag gjorde soundtracket visste jag mer om att göra skivor. Från det att jag gjorde den första skivan gick jag iväg och spelade med folk. Jag producerade en skiva för ett band, och jag arbetade med några riktigt bra människor.

O: Vilket band producerade du skivan för?

Trask: Den hette Nancy Boy. Den kommer ut snart. Dean DeLeo från Stone Temple Pilots spelade på den skivan. Jag lärde mig mycket av att spela med Dean. Och, du vet, bara att uppleva andra människor. Att se hur olika trummisar fungerar och hur olika band sätter ihop sina saker. När jag skulle göra den här skivan visste jag så mycket mer om hur jag skulle göra skivan. Jag tror att när du hör musiken i filmen, och du ser bilden av ett sådant punkigt, europeiskt band som spelar sånt, så går bilden och musiken riktigt bra ihop. Jag tror i alla fall. Ljudet du hör, du tror att bandet verkligen gör det där ljudet. Det var väldigt målmedvetet, som att försöka se till att när vi fick upp det på skärmen så fanns det inte en sådan här koppling mellan det du ser och det du hör.

O: Gjordes sjungningen live på film?

Trask: Mycket av sången gjordes live på film. Vi spelade alla våra instrument. Vi spelade exakta delar, men inspelningen hade gjorts tidigare och felfri. Vi spelade de faktiska tonerna? Det var som att göra en show, förutom att om du gjorde ett misstag, är det okej, eftersom du faktiskt inte spelar in det? Så, du ser i princip ett riktigt framträdande när du ser filmen.

O: Har du sett Bat Boy, The Musical?

Trask: Jag har hört talas om det, men jag har inte sett det. Det är i New York nu, eller hur? Vem är det?

O: Jag vet inte. Jag vet bara att den är baserad på tabloidhistorien om Bat Boy. Jag tyckte det var lite intressant.

Trask: Vilken Bat Boy?

O: Läser du någonsin Weekly World News?

Trask: Ja?

O: Fladdermuspojken med de stora öronen och vassa tänderna?

Trask: Åh, rätt, eller hur?

O: De hittade honom i en grotta, sedan gjorde de en musikal om honom.

Trask: Jag såg titeln på den. Jag går inte och ser många musikaler. Gör du?

O: Nej. Jag har haft en fobi för scenspel sedan jag var liten.

Trask: Varför?

O: Jag tror att det beror på att min mamma tog mig för att se Jack och bönstjälken, och jätten kom ut som en stor skugga, och det skrämde mig riktigt illa. Och sedan dess har jag helt enkelt inte varit bekväm med att titta på scenspel. Du tittar på mig som att det är riktigt dumt.

Trask: Nej. Jag ser inte mycket teater heller. Det här var en annan sak för mig. Det var spännande att göra det, men det var verkligen annorlunda.

O: Tror du att du kommer att göra fler filmer?

Trask: Förhoppningsvis. Jag gillade att vara i den.

O: Jag tänkte fråga dig? Hade du inga rader?

Trask: Låt bli.

O: Var det ett problem?

Trask: Nej, faktiskt, vi repeterade mycket med bandet som helhet. I den inledande scenen kan du se oss spela ett spel som snurrar på flaskan. Och vi pratar alla på en blandning av engelska och något östeuropeiskt språk. Vi hade många saker inspelade med den här typen av improvisationsscener, med det här falska språket som vi hittade på. Vi har repeterat mycket för det. Och det slutade inte med att det kom in i filmen, för det är liksom den här extragrejen. Vi gör egentligen inte en tre timmar lång Robert Altman-film. Det hade varit trevligt för folk att se sånt, för vi hade mycket som var riktigt roligt.

O: John sa att en del av det där extra kommer att finnas på DVD:n.

Trask: Ja, de kommer att lägga lite extra saker där. Det kommer bli kul.

O: Kommer du att delta i kommentarspåret?

Trask: Ja.

O: Ska du göra ett separat musikkommentarspår till filmen?

Trask: Åh, gör de det? Förmodligen. Vi planerar bara det nu. Jag skulle vilja göra fler filmer. Gör den där sekvensen där Hedwig dyker av förstärkarna, och det finns den sortens valsmusik?

O: Där allt saktar ner?

Trask: Ja, ja? Det finns den här typen av trippy musik, sedan går den in i den här valsen. Och så landar hon. Sedan slängde vi in ​​den här, typ brottningsmusik. Det är sånt här stort.

Den vänliga damen, från häromdagen, skjuter upp dörren.

Vänlig dam: Två frågor till, och sedan är det över, okej. (Hon säger detta med en trevlig röst och ler.)

O: Visst, okej.? (Stephen verkar oberörd av sin närvaro)

Trask: ?Du får verkligen vara med och forma scenen när du får skriva partituren. Speciellt i en sådan scen, där det inte finns någon dialog. I grund och botten var det som action satt till musik, eftersom musiken skrevs efteråt.

O: Åh, så du skrev musiken efter att scenen var klar?

Trask: Ja, allt det där. Musiken skrevs efteråt. Jag skrev musiken till bilderna. Så du måste verkligen komma in i chefen på regissören och redaktören för att ta reda på vart de är på väg, vad de försöker säga med det där. Med något sådant, i inomhusscenen med Hedwig. All musik skrevs inte förrän den klipptes, även om det efteråt verkar som att den klippts till ett musikstycke. Det hände omvänt, så när du gör mål har du den här chansen att komma in, och du är som den sista rösten där inne. Det är nästan som att vara en skådespelare injicerad i en film, och du måste fortfarande ta den riktningen från regissören. Och sätt in dig själv i scenen på ett sätt som lägger till den i motsats till att förringa den. Du vill inte stoppa någon. Du vill göra det bättre. Du vill få fram det. Jag gillade att göra det. Det var, typ, Super.? (han ger mig tummen upp)

O: Det var din favoritdel av att göra hela filmen?

Trask: Jag antar att mina favoritdelar var att producera skivan, vara med i den och skriva partituren.

O: I den ordningen?

Trask: De är alla likadana. De är alla roliga. Jag bara älskade att producera skivan. Det var jättekul. Att göra skivor är bara väldigt roligt. Och att skriva partituren var jättebra. De är alla stora utmaningar, och när som helst du har en utmaning som kastas på dig. Och att vara med i filmen var fantastiskt eftersom du sitter där och blir sminkad, och du får gå till inspelningen, och det är kul.

Den vänliga damen kommer in igen...

O: Okej, är vi klara?

Vänlig dam: Ja förlåt.

O: Det var bra att prata med dig. Lycka till i framtiden.

Trask: Ja du med.

Jag var därifrån snabbare än ett slutskift på E! En intressant kille, verkligen. Jag skyndade tillbaka min lägenhet bara för att hitta ett hyresmeddelande på min dörr. 412 $. (Jag bor i Long Beach) Det står att betala eller gå ut imorgon. Lustigt, jag gav hyran till min rumskamrat, och han sa att han tog med den till hyresvärden. Vad händer här? Det har varit fruktansvärt mycket öl i vår territoriella smutshytt Crip. Hmm, jag kanske borde kolla upp det här?